Vad är vänner? Vem är det? Vad är skillnaden mellan en kompis och en vän? Finns det vänskap på riktigt? I vått och torrt? Kan man lita på de människor? Lämnar de en i ensamhet när de behövs som mest? Jag kan fortsätta på det här viset i evighet.
Brukar inte man säga att vänskapen testas när någon hamnar i en svår situation? Och där satt vi, jag och Mattias, en gång. Där sitter vi än men just då fick man se hur snabbt och mystiskt försvann vissa "vänner". Kan man kalla de för vänner? Ja, det kan man för att man trodde att de var det. Men det visade sig att de inte var det. Tyvärr. Eller absolut inte. Jag vet hellre att de inte finns längre i vårt liv istället för att vi fortsatt vara vänner i ovetande att de inte var vänner till 100%. Det är så svårt att förklara. Men det känns att jag är beredd att vara själv, ensam istället för att tillbringa tid med folk som inte bryr sig som är vän när allt är bra, när allt är smidigt och lätt för båda parter.
Är man för hård? Är JAG för hård och kräsen? Skulle jag komma till mina vänner och var närvarande när jag mådde som värst, när jag grät så fort jag vaknade och slutade gråta efter jag somnat på kvällen? Skulle jag ringa och störa mina vänner när jag behövde dem som mest? Kanske det är så, för att det inte fungerade tvärtom. Vi var på östra sjukhus i nästan tre månader när Lisa föddes och ingen, INGEN av våra vänner kom till oss. Ingen.... Folk knappt ringde. Undrar bara hur det skulle bli om Lisa inte överlevde och vi kom hem utan henne. Då hade jag inte öppnat min dörr till de där vänner som struntat i oss när vi mådde som sämst. Jag kan inte förstå i min vildaste fantasi hur folk tänker och hur de kan tycka att det är ok. Ville inte störa, hörde man ibland. Vadå, ville inte störa, vågade inte.... ORKA!!! Det måste vara så synd om er som inte ville störa, som ville ge oss utrymme i vår jobbigaste tid.
Den biten, vänskapen, kommer jag ha svårt med länge. Fixar inte lämna bakom mig. Det gör ont när folk säger att de inte har tid att ses, att det är ganska mycket som händer och sedan får man veta hur roligt de hade när de träffades med andra. Vissa har man inte träffat på över ett år och ärligt talat tror jag inte att vi ses mer. Vi är fortfarande "vänner" men den sorten som inte bryr sig. Ingen vågar att klippa av sista tråden....men det kommer...
Tack vare Lisa och Hirschsprungs sjukdom fick vi nya Goa vänner som vi är mycket rädda om. Och de är inga "vänner" de är VÄNNER. man kanske inte hinner ses och prata lika ofta som man vill eller kan men vi försöker i alla fall.
Det blev lite rörigt, lite komplicerade men jag kände att detta måste ut. Så nu, var så god. Det är inte lätt att få vänner men visade sig att vara så lätt att förlora de flesta.
Brukar inte man säga att vänskapen testas när någon hamnar i en svår situation? Och där satt vi, jag och Mattias, en gång. Där sitter vi än men just då fick man se hur snabbt och mystiskt försvann vissa "vänner". Kan man kalla de för vänner? Ja, det kan man för att man trodde att de var det. Men det visade sig att de inte var det. Tyvärr. Eller absolut inte. Jag vet hellre att de inte finns längre i vårt liv istället för att vi fortsatt vara vänner i ovetande att de inte var vänner till 100%. Det är så svårt att förklara. Men det känns att jag är beredd att vara själv, ensam istället för att tillbringa tid med folk som inte bryr sig som är vän när allt är bra, när allt är smidigt och lätt för båda parter.
Är man för hård? Är JAG för hård och kräsen? Skulle jag komma till mina vänner och var närvarande när jag mådde som värst, när jag grät så fort jag vaknade och slutade gråta efter jag somnat på kvällen? Skulle jag ringa och störa mina vänner när jag behövde dem som mest? Kanske det är så, för att det inte fungerade tvärtom. Vi var på östra sjukhus i nästan tre månader när Lisa föddes och ingen, INGEN av våra vänner kom till oss. Ingen.... Folk knappt ringde. Undrar bara hur det skulle bli om Lisa inte överlevde och vi kom hem utan henne. Då hade jag inte öppnat min dörr till de där vänner som struntat i oss när vi mådde som sämst. Jag kan inte förstå i min vildaste fantasi hur folk tänker och hur de kan tycka att det är ok. Ville inte störa, hörde man ibland. Vadå, ville inte störa, vågade inte.... ORKA!!! Det måste vara så synd om er som inte ville störa, som ville ge oss utrymme i vår jobbigaste tid.
Den biten, vänskapen, kommer jag ha svårt med länge. Fixar inte lämna bakom mig. Det gör ont när folk säger att de inte har tid att ses, att det är ganska mycket som händer och sedan får man veta hur roligt de hade när de träffades med andra. Vissa har man inte träffat på över ett år och ärligt talat tror jag inte att vi ses mer. Vi är fortfarande "vänner" men den sorten som inte bryr sig. Ingen vågar att klippa av sista tråden....men det kommer...
Tack vare Lisa och Hirschsprungs sjukdom fick vi nya Goa vänner som vi är mycket rädda om. Och de är inga "vänner" de är VÄNNER. man kanske inte hinner ses och prata lika ofta som man vill eller kan men vi försöker i alla fall.
Det blev lite rörigt, lite komplicerade men jag kände att detta måste ut. Så nu, var så god. Det är inte lätt att få vänner men visade sig att vara så lätt att förlora de flesta.
Hej!
SvaraRaderaTack för kommentarerna inne hos mig!
Känner igen mig i ditt inlägg, när vi fick våra "livskriser" var det många vänner som försvann. För gott.
Vissa vill tydligen bara dela glädjen med en.. och slutar höra av sig när man själv inte orkar.
kramar till dig
Det var så lite så. Jag började följa din blogg för tre år sedan och skapade egen. Sedan gav jag upp, det var för mycket helt enkelt. Nu känner jag att jag vill och kan. Och följer din blogg igen. :-)
SvaraRadera