Förlåt mig, älskling. Förlåt mig om du kan. Förlåt att jag inte kunde föda dig frisk. Att du har det annorlunda, att du får känna ont som ingen annan och inte kunna förstå varför. Förlåt mig. Om du kan.
Jag kan inte se på dig utan tårar när du mår dåligt. När du är törstig och inte kan ens dricka så mycket så att du blir nöjd. Att du kan äta tills du blir mätt.
Förlåt mig att jag blir arg när andra tittar på dig, på din mage, på din ryggsäck och jag ser deras blickar. Jag vet att jag ska låta bli att bry mig, men jag gör det. Jag bryr mig och det gör ont att folk inte kan vara bättre på att förstå att alla är inte lika, alla ser olika ut, en lever på dropp, andra sitter i rullstol. Att folk GLOR gör mig arg och jag vill skydda dig så att du inte hinner se deras blickar, deras avlånga ansikte med stora frågetecken. Jag måste sluta med det, jag får lova dig det. Annars slutar jag inte.
Jag kommer aldrig kunna sluta be dig om förlåtelse. Lisa, min lilla Lisa, mitt lilla hjärta, förlåt mig. Om jag bara visste vad det var som orsakade din sjukdom. Alla kirurger sade att det var slump. Det gör ännu svårare för mig. Att inte veta exakt vad det var.
Förlåt mig, gumman, att du inte orkar vara pigg hela dagen, att du är så trött på eftermiddagar att du föredrar att ligga i din säng istället för att springa ute eller hoppa. Och om du ibland gör det blir du så extremt trött så att du blir gnällig och gråter massor. Sedan ber du om förlåtelse för att du är trött. Älskling, det är mig du behöver förlåta att jag inte kan hjälpa dig mer än jag redan gör. Och det är enbart den praktiska biten. Förlåt att jag inte kan göra dig frisk, att jag inte vet om du kommer någonsin bli det. Förlåt mig, snälla.
Jag kommer alltid finnas vid din sida och jag hoppas att du kommer älska livet som det är. Jag ska försöka göra allt möjligt och omöjligt för att du ska känna dig lycklig.
- Lisa, jag kan inte leva utan dig, glöm aldrig det
- Men, mamma, jag är ju här och ska ingenstans.
Älskar dig, mitt allt, lämna aldrig mig.
Förlåt mig om du kan.
Din mamma
Jag kan inte se på dig utan tårar när du mår dåligt. När du är törstig och inte kan ens dricka så mycket så att du blir nöjd. Att du kan äta tills du blir mätt.
Förlåt mig att jag blir arg när andra tittar på dig, på din mage, på din ryggsäck och jag ser deras blickar. Jag vet att jag ska låta bli att bry mig, men jag gör det. Jag bryr mig och det gör ont att folk inte kan vara bättre på att förstå att alla är inte lika, alla ser olika ut, en lever på dropp, andra sitter i rullstol. Att folk GLOR gör mig arg och jag vill skydda dig så att du inte hinner se deras blickar, deras avlånga ansikte med stora frågetecken. Jag måste sluta med det, jag får lova dig det. Annars slutar jag inte.
Jag kommer aldrig kunna sluta be dig om förlåtelse. Lisa, min lilla Lisa, mitt lilla hjärta, förlåt mig. Om jag bara visste vad det var som orsakade din sjukdom. Alla kirurger sade att det var slump. Det gör ännu svårare för mig. Att inte veta exakt vad det var.
Förlåt mig, gumman, att du inte orkar vara pigg hela dagen, att du är så trött på eftermiddagar att du föredrar att ligga i din säng istället för att springa ute eller hoppa. Och om du ibland gör det blir du så extremt trött så att du blir gnällig och gråter massor. Sedan ber du om förlåtelse för att du är trött. Älskling, det är mig du behöver förlåta att jag inte kan hjälpa dig mer än jag redan gör. Och det är enbart den praktiska biten. Förlåt att jag inte kan göra dig frisk, att jag inte vet om du kommer någonsin bli det. Förlåt mig, snälla.
Jag kommer alltid finnas vid din sida och jag hoppas att du kommer älska livet som det är. Jag ska försöka göra allt möjligt och omöjligt för att du ska känna dig lycklig.
- Lisa, jag kan inte leva utan dig, glöm aldrig det
- Men, mamma, jag är ju här och ska ingenstans.
Älskar dig, mitt allt, lämna aldrig mig.
Förlåt mig om du kan.
Din mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar