Att livet springer iväg är nästan skrämmande. Jag hinner knappt med mig själv, dagarna byter varandra med en otrolig hastighet. Att blogga för mig har blivit en "hinner inte" tid.
Den 1 oktober såg jag Liam ta sina första steg och glädje tårar täckte mina kinder, kroppen blev mjuk och jag kom ner på knäna med framsträckta armar för att ge honom en varm kram. Att en så liten människa kan göra mig så lycklig.
Vi har hunnit med massa saker, varit på Nordens Ark och Liseberg, lek och bus landet och på många födelsedagskalas.
Om man ska nämna Hirschsprungs sjukdom, så lever den med oss som den brukar göra, vissa dagar påminner den om sig mer, med ständiga eftermiddags prolaps, och andra dagar märker vi knappt den för att allting är som "vanligt", som vi är vana vid, ett liv med hirschsprungs sjukdom, ett annorlunda men helt fantastiskt liv.
Det hände en sak för ett par veckor sedan och jag kan inte riktigt släppa det. Skriver om det i mitt nästa inlägg för att nu blir det matdags för lilleman.
Hoppas att jag är tillbaka inom kort.
<3
Den 1 oktober såg jag Liam ta sina första steg och glädje tårar täckte mina kinder, kroppen blev mjuk och jag kom ner på knäna med framsträckta armar för att ge honom en varm kram. Att en så liten människa kan göra mig så lycklig.
Vi har hunnit med massa saker, varit på Nordens Ark och Liseberg, lek och bus landet och på många födelsedagskalas.
Om man ska nämna Hirschsprungs sjukdom, så lever den med oss som den brukar göra, vissa dagar påminner den om sig mer, med ständiga eftermiddags prolaps, och andra dagar märker vi knappt den för att allting är som "vanligt", som vi är vana vid, ett liv med hirschsprungs sjukdom, ett annorlunda men helt fantastiskt liv.
Det hände en sak för ett par veckor sedan och jag kan inte riktigt släppa det. Skriver om det i mitt nästa inlägg för att nu blir det matdags för lilleman.
Hoppas att jag är tillbaka inom kort.
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar