Hur ofta kan tarmen prolapsera? Vet någon? Jag vet, HELA TIDEN. Senaste dagarna gör jag inget annat än försöker stoppa tillbaka tarmen som åkt ut ur sig själv. Den är så mjuk och det är ganska lätt att sätta den på plats, men ändå dagarna bli ganska förstörda då Lisa är tvungen vara lugn och i princip bara ligga och vila sig. Det räckte att hon gick, kom tarmen ut. Som tur så var den på plats alla dagar när Lisa var på dagis, endast på eftermiddagar hände det. Man blir orolig och undrar hur länge det kan hålla på så här. Blir inte tarmen ännu svagare, tröttare och det slutar med en ny bukoperation? Vet någon? Jag vet inte.
Vi kunde inte cykla i helgen, kunde inte springa, hoppa, kunde inte göra något som barn tyckte var mycket roligt att göra. Livet såg ut som ett fängelse och jag tyckte så oerhört synd om min lilla Lisa, samtidigt som jag försökte att låta bli att visa min oro och andra känslor kring det hela. Vi hittade på andra saker och anpassade oss, som vi brukar göra väldigt ofta. Men ibland vill man bara skrika så högt man bara orkar och kan att man är så jävla trött på allt, att man vill se sitt barn friskt, att man lider varje dag när man går i sig själv och fattar att livet är inte som man trodde det skulle bli. Visst är man lycklig, men man är så sjukt ledsen över vad vår dotter behöver gå igenom.
Så få som förstår, så ensamt det är ibland.......man försöker bli vän med sitt fiende, det som kan ta vår dotter ifrån oss, den sjukdomen som väldigt få förstår sig på, den tystna men väldigt farliga sjukdomen, Mb Hirschsprungs sjukdomen. Varje dag intalar jag mig själv att någon dag blir min Lisa frisk, helt frisk, på vilket sätt vet jag absolut inte, men jag hoppas på det, man måste hoppas annars är det omöjligt att gå framåt. Varje dag ser jag på henne och undrar hur gammal hon kommer att bli, även om jag vet att jag måste låta bli så undrar jag.
- mamma, tarmen åkte ut
- jag kommer älskling.
Kan man höra ofta i vårt hus. Och återigen kan man hitta den positiva i allt, Lisa är sjuk men nu är hon så gammal att hon kan underlätta vardag, berätta för oss hur hon mår och vad som har hänt, och hjälpa oss att hjälpa henne.
Hon är mitt allt <3
Vi kunde inte cykla i helgen, kunde inte springa, hoppa, kunde inte göra något som barn tyckte var mycket roligt att göra. Livet såg ut som ett fängelse och jag tyckte så oerhört synd om min lilla Lisa, samtidigt som jag försökte att låta bli att visa min oro och andra känslor kring det hela. Vi hittade på andra saker och anpassade oss, som vi brukar göra väldigt ofta. Men ibland vill man bara skrika så högt man bara orkar och kan att man är så jävla trött på allt, att man vill se sitt barn friskt, att man lider varje dag när man går i sig själv och fattar att livet är inte som man trodde det skulle bli. Visst är man lycklig, men man är så sjukt ledsen över vad vår dotter behöver gå igenom.
Så få som förstår, så ensamt det är ibland.......man försöker bli vän med sitt fiende, det som kan ta vår dotter ifrån oss, den sjukdomen som väldigt få förstår sig på, den tystna men väldigt farliga sjukdomen, Mb Hirschsprungs sjukdomen. Varje dag intalar jag mig själv att någon dag blir min Lisa frisk, helt frisk, på vilket sätt vet jag absolut inte, men jag hoppas på det, man måste hoppas annars är det omöjligt att gå framåt. Varje dag ser jag på henne och undrar hur gammal hon kommer att bli, även om jag vet att jag måste låta bli så undrar jag.
- mamma, tarmen åkte ut
- jag kommer älskling.
Kan man höra ofta i vårt hus. Och återigen kan man hitta den positiva i allt, Lisa är sjuk men nu är hon så gammal att hon kan underlätta vardag, berätta för oss hur hon mår och vad som har hänt, och hjälpa oss att hjälpa henne.
Hon är mitt allt <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar