Jobbig tid

Senaste tiden har jag varit så förbannat trött att jag ville knappt  lämna sängen. Det är väl rätt många som känner sig så här. Där sitter jag nu, när jag har förbrukat alla mina extra batterier och finns inget kvar att ge. Det är kanske för att jag har varit hemma alldeles för länge, för att jag har prioriterat bort mig helt enkelt. Hatar att tycka synd om mig själv och det gör jag inte nu heller. Men jag är så sjukt trött att det jag orkar längre är att gråta. Det har jag blivit mycket duktig på. Vad är man pratar med mig om så kan jag lätt börja gråta, tål nästan inget, blir rätt sårad och massa andra dumheter som inte är min grej från första början. Hur gör jag för att orka? Hur kan jag planera min vardag så att jag börjar synas på kartan? Är det mycket som jag begär!?
Ikväll försvann alla mina planer för resten av veckan när jag bytte på Lisas CVK. Det var varigt under plattan och det såg inge alls bra ut. Vad var min första tanke? Kommande sepsis. Och det sitter nu i huvudet på mig och gnagar, gnagar, äter upp alla mina tankar. Hur gör jag imorgon? Ska Lisa till dagiset och sedan till sjukhuset för crp? Eller direkt på sjukhuset? Blir hon dålig under natten? Är det därför hon har haft ont i magen och mycket stopp senaste två dagarna?? GER MIG MER känns det så  att jag drunknar i den här skiten så att det är bara mina öron som syns kvar.
Har jag några vänner kvar? Jo, det tror jag. Men hinner vi att ses?? Nej det gör vi ju inte. Men varför inte det? Jo, för att det skiter sig hela tiden med olika saker!! För att när vi kan så kan inte dem och tvärtom. Och annars så har vi alla så sjukt mycket runt omkring oss så även om vi vill så finns det ingen tid. Ibland när jag kommer på när jag träffat någon senast, så visar det sig att det var flera månader sedan. Ska det vara så? Känner mig inte bara trött men så ensam. Hmm, hur hinner jag känna efter, kan man nästan undra. Jo, för att alla mina dagar är hemma och ser ganska lika ut, jag försöker planera olika och resa runt med barnen. Men sedan då? Inget!!!! Inget alls.
Jag är så trött. Får ofta höra att det är hirschsprungs fel. Hahaha, tror ni verkligen det!? Det kommer jag snart tro på med. Men inte än. Inte än. Jag tror fortfarande på att man kan ha ett bättre liv även om man är i hirschsprungs sällskap resten av våra liv.
Ge mig styrka, torka mina tårar och ge din axel som jag kan luta mig mot när jag är som svagast.
Någon dag blir det bättre, lite lättare, inte som idag. Men nu mår jag skit och det tog lång tid för mig att förstå och erkänna detta.
God natt