Finns det en chans?

Ibland ska man bara ge upp. Det måste man göra för egen skull, för att må bra. Det är inte alltid lätt att göra, speciellt inte om man vill så gärna att folk förstår bättre. I över fyra år har jag kämpat med att sluta bry mig. Eller.... Först ville jag förstå själv varför ingen bryr sig. Varför ingen förstår att vi har ett sjukt barn? Och inte bara ett sjukt barn, allvarligt sjukt barn. Så klart vissa förstod, de bodde ju med oss på sjukhuset och på Ronald, så de förstod. Men familjen? Vänner? Sjukvårdpersonal? Allmänheten?

Jag känner att vara sjuk handlar om utseendet. Som att vara fotomodell. Alla kan inte vara det för att alla är inte vackra. I vår situation är det lite annat så klart. Lisa ser inte sjuk ut, när hon mår bra, så hon räknas väl inte som sjuk heller. Det låter idiotiskt men så känner jag. Att man måste se annorlunda ut för att andra ska förstå bättre. Varför ingen ifrågasätter en person som sitter in en rullstol om han\hon är sjuk eller inte. För att det syns, för att det är som en stämpel på pannan att något har hänt med den personen. Men ska det behövas? Måste det vara så? Och det är inte lätt för dem heller, tyvärr. De flesta måste slänga en kommentar eller vända sig om som de inte vet att man ska låta bli att göra andras liv ännu svårare än det redan är.
Jag möts väldigt ofta av "vi vet precis hur det är" eller "vi förstår så klart vad ni går igenom" men i verkligheten ser man ju att de inte förstår någonting annars hade de betett sig annorlunda. Ibland känner man sig så ensam i kampen med Lisas sjukdom. Tack att mina föräldrar finns nära mig annars vet jag inte var jag hade varit idag.

Man går och hoppas att det blir bättre. Men tyvärr....

Finns det en chans?