torsdag 28 augusti 2014

Hur långt kan man gå?

Jag vet att jag är inte ensam om mina känslor men det gör inte saken lättare.
Jag har alltid trott att jag är stark och inget kan bryta ner mig. Jag alltid haft vilja att leva oavsett omständigheter. 
Kan inte säga att jag vill dö, men jag ser inte meningen med livet längre. Dagarna går, jag orkar bara inte mer. Blir mer och mer ledsen och ingen märker nåt eller så vill de inte se det. Jag känner mig så oerhört ensam. Alla har sina problem, vänner osv. Ingen behöver varken mer vänner eller mer bekymmer. 
Som ett extra plagg tar jag på mig ett leende på läpparna så att ingen ser hur ledsen och ensam jag är. Men ingen släpper in ändå. Alla är fullbokade och kämpar med sina liv. Men den ensamheten, den vilja att kunna ha människor runt om kring som bryr sig och vill vara äkta vän gör mig så ledsen. 
Man brukar inte prata om sina känslor, och gör man det så känner andra sig obekväma och drar sig undan. Jag vill inte heller att någon umgås med för att de tycker synd om en. Jag önskar att det är min personlighet och mina intresse som är spännande för dem. Men livsglädje är borta och jag kan inte vara glad hela tiden när jag känner mig uppriven och fruktansvärt ensam. 
Någon säkert tänker "skaffa ett liv". Åh gudarna ska veta vad jag försökt. Det ända jag inte gjort är att gå ut på gatan och skriva "vem vill vara min vän" eller "vem vill anställa mig". 
Man kan döma mig. Vissa kanske gör det. Säkert ingen säger något även om de har läst detta. Men jag känner att folk  måste prata mer om sina känslor annars dör vi långsamt inombords. Andra hittar lättare vägen - självmord. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar