Krig som man aldrig vinner

Vi har krigat nu men vårt assistans samordnare Uddevalla kommun i snart fyra år och jag har trott hela tiden att det finns en liten, en mycket liten chans att vinna. Så dum, så sjukt dum. Tiden gick, inget har blivit bättre, dock värre och värre. Personalen har fattats hela tiden och alla uteblivna timmar slängdes på anhöriga, på oss. Dag personal har kunnat komma och gå hur de ville och kommunen godkände ALLA frånvaro, oavsett orsak. Ingen fråga om att sätta in en annan personal så att mitt barns liv kunde bara rulla på. Vi har undrat länge nu hur långt de kan gå för att göra askan av oss. Det enda vi ville var att ha personal, att alla dagar och nätter är bemannade. Det fick vi aldrig. Man fick aldrig vara bara en familj, en vanlig familj, man fick vara en måltavla där alla kunde rita vad de ville. Vet de hur det känns när vem som helst kan komma och gå, utan vårderfarenhet, rökare, utan att någonting jobba natt. Nej, det har de inte aning om, men de kunde väl i alla fall försöka sätta sig i de skorna man går i själv varje dag. 
Ingen tror på något av det vi säger. Pratar man med högre chef så ställer han sig på samma sida till 100%. Ingen, absolut ingen ens försöker sätta sig i vår situation och lyssna. Man känner sig kränkt. Nej, inte det längre. Man mår så fruktansvärt dåligt att inget gör mig glad längde. Kan inte säga hur jag mår, har aldrig mått så dåligt. När mitt barn föddes ville jag inte leva, för att jag var mycket olycklig. Nu är jag lycklig att jag har henne vid min sida, men allt runt om kring är helvete. Det känns att man inte existerar ens längre. Man blir varken sedd eller hörd. 
Vi hörde förut att kommuner är hårda mot anhöriga, men att Uddevalla kommun går på kroppar. De ljuger för oss, för personal, för varandra. Och ingen tror på oss. Ska det vara så? För sitt eget bästa måste man släppa, men jag kan tyvärr inte. Jag känner att man ska inte kunna bete sig på det viset och tro att det är ok. Jag vill bara att det vet att det är INTE ok!!!!! Vi har skrivit så många punkter där vi visar vad som är fel, men i deras ögon det är vi som är idioter. 
Vem kan hjälpa oss? Vad kan man göra???