torsdag 4 september 2014

Sömnlös

Det är nästan tyst i rummet, ingen pratar, det är mörkt och natten är här. Klockan som hänger ovanför dörren tickar i tystnaden, pumparna trycker ett långsamt ljud, små batterilamporna blinkar men det är bara Lisas andning som hörs knappt. Jag måste hålla igen min egen för att kunna höra henne igenom de andra ljuden som finns i rummet.
Bakom dörren kan man höra sjuksköterskorna som går förbi, pratar och skrattar då och då. Men idag gör det mig inget. Av någon konstig anledning trivs jag här, känner mig välkommen som aldrig för. Jag känner mig lugn och trygg.
Den ökande tröttheten har gjort mig sömnlös. Jag ligger här och väntar, väntar på att antibiotika är färdiga för denna gången, att jag blir så trött att jag inte kan tänka mer på något och bara slocknar.
Det känns lugnt, avslappnat och lätt, jag litar och lutar mig tillbaka, för en stund, för att jag vågar. Jag känner mig trygg, som jag är hemma. Har fortfarande kontroll men ändå inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar