Ett försök till

Jag älskar Lisas läkare, hon är bara bäst, i mina ögon i alla fall. Lika underbar och fantastisk är Lisas ansvarig sjuksköterska. Vet ibland inte vad vi hade gjort utan dem.
Idag känns det att man försökt allt, att alla nycklar som passade till ett och samma lås är förbrukade.
Kortison har vi testat senaste dagarna. Det vände faktiskt ganska fort och flöden minskade. Dock upplever jag att Lisa är så otroligt hungrig senaste dagarna, allt som inte är fastspikat åker ner i magen. Det går inte ens diskutera att hon inte får äta mer. Förbannad blir hon, så arg och lugnar ner sig när maten kommer fram. Vad ska vi göra??
Idag är det ingen bra dag. Det kommer mindre och mindre i stomin, och det känns att det är ett reellt stopp i tarmen. Nu väntar jag bara att Lisa kräks inatt. Jobbigt, jobbigt för henne och för mig. Kan inte se mitt barn ha ont.
Det går inte en timme utan att jag tänker på transplantationen och ju mer jag tänker på det desto klarare blir det i mitt huvud att det är vår verklighet, femorgantransplantation. Hur länge till orkar Lisas kropp?
Ibland, nej mycket ofta, vill jag fly från allt, från mitt helvete på jorden, från sjukhusvistelsen, från all folk som man är tvungen att träffa, ringa till, beställa saker, boka möten, provtagningar, bortglömda läkarbesök av Lisas syskon och sina egna, idiotförklaringar att man faktiskt är så förbannat trött att man knappt orkar längre. Och det gör man faktiskt inte längre, man orkar inte, men man gnäller färdigt, skakar av sig tröttheten, ilska och annat skit, samlar sig igen, för barnens skull, för att om man slutar kämpa vem ska ta över? Ingen...... Det finns inte en människa som gör det frivilligt, bara vi, föräldrar till våra sjuka barn, våra underbara och kärleksfulla hjärtan.
Som sagt, nu har jag gnällt för att jag är trött, men jag är klar med det som tur är.
God natt.