fredag 20 februari 2015

Livets svåra stund

Jag har inte tänkt att prata om det än men känner att jag exploderar av tårar och sorg. Idag har jag längtat efter att få sätta mig vid min blogg och bara skriva av mig, göra mig tom på känslor och tankar. Nu är jag här och inga ord kommer ut, det bara snurrar i huvudet, totalt idiotiskt kaos som inte går att förklara.
Idag har vi haft en otroligt jobbig dag som man visste skulle komma en dag, men så länge man inte visste när, kunde man bara borttränga det och försöka leva så bra det gick. Man visste väl att det skulle sluta på ett viss sätt, man försökte även måla upp den dagen framför sig, förbereda sig, försöka göra det i alla fall. Men man tänkte hela tiden att det skulle hända längre fram i framtiden, någon dag, men inte denna. Inte just nu.
Hur mår man när man får höra "Vi anser att det är dags att sätta upp ditt barn på transplantationslista". Hur kan man få luft för att kunna andas, för att inte bryta ihop framför läkare, kirurger och sjuksköterskor? Hur kan man se sitt barn i ögonen och le som inget har hänt? 
Idag ville jag bara försvinna, för alltid, så hopplös och olycklig jag kände mig. Så ledsen att vi inte hade mer tid, att alla möjligheter är förbrukade. Kunde jag göra allt ännu bättre, annorlunda, missade jag något? Min lilla söta Goa Lisa, 
Man har slitit ihjäl sig i fem år, gjort allt man bara kunde och inte kunde, lärde sig allt för att ta sitt  barn hem från sjukhuset. Man byggde att sjukhus hemma hos sig, alla mediciner, hjälpmedel, allt som man trodde behövdes för att klara av detta liv. Man har glömt vad sova är, man har tappat vänner på vägen, man satt sig längst ner på listan, suddat bort helt vissa perioder. 
Nu är man där man visste man skulle komma. Transplantation. Sex organ. Jag förstår inte att jag säger det. Hur många vet vad det är innebär? När jag tänker på detaljer, vill jag bara somna in, för att slippa allt. Det gör ont i hela kroppen när jag hör rösten i mitt huvud hur Lisa kommer att må och se ut efter transplantationen. Kring sex månader på sjukhuset. 
Vi kommer inte kunna tas bort från listan. Aldrig. Så från och med nästa veckan kan telefonen ringa när som helst och då är det dags. Dags. Dags. Dags. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar