Hur mår man egentligen?

Nu har det gått sex månader och vi väntar än. Varje dag tänker jag att nu ska jag sätta mig och skriva av mig lite. Men det går ju inte. Jag har fått stopp, jag fixar inget längre. Hela min vaken tid tänker jag på Lisas kommande transplantation, på det samtalet som vi får uppleva än en gång. Jag vill berätta så mycket om min vänta, vår vänta, men orden saknas. 

Ärligt talat så mår jag skit. Det är inte så många som märker det, ännu mindre som bryr sig. Jag försvinner långsamt ur min egna närvaro, fångar mig igen, gör en klar bild av mig själv. Jag känner bara massa ont inombords, otroligt mycket frustration som man inte kan bli av med. 

Eller nej, jag mår fan inte skit. Jag mår enligt planen, jag mår som alla föräldrar gör som står med sina barn på väntelistan. Där mår man inte skit, man mår inte, man känner inte, man väntar. Väntar och hoppas, det svider och gör ont men man är van att känna så. Man har fått en viss vaccination mot det, så man fixar sånt i längden. För att ingen vet hur länge man kommer att hålla på så här. 

Sex månader... Är det lite eller mycket?? Det är olika för varje individ, jag tycket att just i detta fall så är det förbannat mycket!! Och det kan hända att det blir lika mycket till, och kanske ännu mer. Ingen som vet. 

Tiden går, alla lever sina liv, alla är upptagna med sitt. Det är vi med, men med annat utöver det vanliga. Jag klarar av jobb, för lite sömn, sjuka barn, tröttheten, men jag är så dålig på att vänta. Jag verkligen suger!!! Det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Och jag kommer aldrig får veta när det är dags tills det är verkligen dags.