Resan till mormor

Vem kunde tro att jag skulle resa till Ryssland? Det var uteslutet att jag skulle åka dit sedan Lisa föddes. Mitt pass gick ut och jag hade inga tankar för att skaffa mig ett nytt.

Allt ändras.  För en månad sedan fick vi veta att mormor har fått cancer och har inte så mycket tid kvar. Ingen vet egentligen hur länge hon klarar av att leva. Då vänder man på alla sina tankar och vill resa till henne för att antingen gör man det nu eller ... Det blir för sent helt enkelt. 

Om jag trodde att det skulle vara så enkelt att fixa ett nytt pass!! Inget är enkelt när man har kontakt med ryska ambassaden. Ett nytt pass skulle bli klart i februari, som tidigast. Och man vet inte om det är aktuellt att använda det i februari. Jag måste ta mig till landet nu!! istället för det bestämmer jag mig för att åka till Ryssland med ett tillfälligt pass, ett enkelt papper som låter mig komma in i landet och sedan... Ja, sedan måste jag ansöka om ett nytt pass i mitt hemland. Snabbaste vägen, som kostar mest och tar endast fem arbetsdagar, är allt jag kan lita på. Jag har endast tolv dagar på mig, sedan måste jag åka tillbaka. Men vad händer om passet är inte klart?!?? Ingen aning, jag får ta det då, men jag hoppas att det blir som jag planerat. 

Barnen är hemma med pappa och morfar. Ja, inte hemma, men på östra sjukhuset. Lisa har varit dålig, hennes vätskebalans är låg, Na och Kalium i blodet har varit mycket låga. I snart fem dagar har fröken fått ringer acetat med tillsatt Na. Prover har tagits två gånger om dagen varje dag sedan fredags. Igår vände det, flödena i stomin har minskats och värdena har börjat stabilisera sig. Det känns skönt att kunna resa nu när jag vet att Lisa mår bättre. Som det ser ut infektionen jag funnits i tarmarna men inte i blodet. Men till 100% vet vi det om ett par dagar. Antibiotika kur pågår. För fösta gången har vi prövat imodium vid ökade flöde, och det ser ut som det har hjälpt. Fem olika mediciner har åkt nu både intravenöst och oralt. Och jag blir så ledsen varje gång jag se hennes lilla kropp få i sig så mycket så starka mediciner. 

Snart är vi i Stockholm. Sedan Sankt-Petersburg. Ikväll hinner vi inte träffa mormor. Men imorgon, imorgon blir det en riktig Jul överraskning för mormor. Hon tror att mamma kommer ensam till henne. Men TADA, jag kommer med. Efter fem långa år. 

Det blir så skönt att få krama om henne och omgås med henne hela 12 dagar. Ta hand om henne och bara vara med henne. 

Snart ses vi, mormor.

FUCK CANCER!!!!

Ensam fast ändå inte

Hur mår ni? Snabb tempo i detta livet? Jajamen, här med. Dock idag har jag fått tid över och därför är jag här. Lite spontant åkte in med Lisa till Östra sjukhuset där vi befinner oss nu. Älsklingen sover och jag kan bara inte låta bli att vara ledsen. Först, för att vi är på sjukhuset, sedan för att vi är på sjukhuset överhuvudtaget, sist med inte minst - att jag känner mig så ensam. Får man lov att svära? När man inte kan hålla sig längre. Jag är så förbannat trött på att känna mig ensam, så jävla trött att känna att ingen ser mig. Eller inte riktigt så. Folk ser mig, men de behöver inte mig i sina liv. Deras liv är proppmätta med befintliga vänner och andra relationer,  hur än man försöker lyckas man aldrig komma nära någon. Jag har lärt mig språket, har alltid tyckt att det är bra redskap att skaffa nya kontakter, relationer, vänner, nära vänner. Det ser inte ut som det behövs, helt värdelös redskap. Jag har alltid fått höra att jag är framåt och lätt att trixa fram nya kontakter, långvariga. Men inte här, det går ju fan inte. Nu är det slut på svärandet, hjälper inte ändå. Men vad är det som behövs för att nå fram? Man kan ju inte gå fram till var och en med frågan "vill du vara min vän". Även om jag gjorde det hade det inte hjälpt. Jag har försökt så många gånger nu, men misslyckats totalt.

Jag vet mycket väl att de bästa vänner får man när man är ung, i skolan osv. Jag har lyckats att få underbara vänner i mitt hemland även när jag blev äldre, inom mina jobb, helt fantastiska vänner. Men inte nu, varför? Jag kan inte säga att jag inte har någon att prata med, det är inte det. Men jag saknar så otroligt mycket en bra vän i mitt liv, eller vänner, som i torrt och vått ställer upp, att man känner sig hel. 

Varför? Vem kan svara mig på den här frågan? Varför är det så sjukt svårt att få en vän i Sverige!?????