Att hjälpa sig själv - MOD mer organdonation

Ibland känner man att inget hjälper, man mår så oerhört dåligt att man kan knappt fixa dagarna. Men man för ju det ändå, även om man mår som jag gör, man har inget val.

För att försöka må bättre brukar jag hitta någonting att göra så att det blir som ett plåster på mina sår. För två veckor sedan tog jag ett steg som jag kommer aldrig ångra. Jag anmälde mig till MOD för att bli volontär. Jag var i Göteborg på utbildningen som gav mig så mycket tillbaka att inga ord kan beskriva min tacksamhet. Jag fick träffa min förebild, en person som jag läste om för fyra år sedan i GP, som sedan startade MOD med sin kollega. Jag fick träffa Martha, en helt fantastisk människa, som gav mig hopp, tro att det kan gå bra. 

Jag fick skriva min historia, Lisas historia för att presentera mig på utbildningen. Det var ganska svårt att inte gråta och låta bli att stamma och skaka. Jag gjorde mitt bästa just då. 

I måndags var jag på Folkhögskolan i Göteborg, fösta två lektioner satt jag och lyssnade. Vid tredje tillfälle fick jag berätta min historia och det kändes helt underbart. Så mycket känslor, så mycket adrenalin. Wow känsla!! Man kan inte misslyckas, så är det bara, för att det är min historia, det är något som jag kan bäst!!! Det känns så viktigt att visa andra hur MOD arbetar, varför de finns och vilken skillnad de gör. 

Jag hoppas inom kort kan jag stå på mina egna ben och lära andra människor. 

På låtsas

De som känner oss, som känner Lisa, vet att hon äter väldigt väldigt lite. Hon får inte äta mycket helt enkelt. Idag är jag hemma med henne. Nu var det dags för mellanmål, eftersom Lisa nallade osten hela förmiddagen fick hon inte mycket till mellanmålet. Då kom hon på en sak, hon föreslog att jag skulle ge henne maten på låtsas. Där satt hon, tog emot sin tallrik med macka på låtsas, och började äta. Sedan bad hon hämta hennes vatten, det var på låtsas med. Min egen mat satt fast i halsen och jag lyckades inte äta mer. Det såg ut att jag snålade maten för mitt egen barn. Strunta i att det kommer mer i stomin, här ska inga barn svälta och äta på låtsas!!!! Lisa fick sin liten, väldigt liten smörgås som hon var så otroligt glad över. Koksalt vatten fick hon med.
Det är otroligt jobbigt att säga till sitt barn att han/hon inte får äta mer mat, att det blir konsekvenser. SOM DE FÖRSTÅR!! Även om de förstår sin sjukdom, blir de inte mindre hungriga för det.

Jag tänker hela tiden på transplantationen och hoppas starkt att mitt barn kan i alla fall äta så att hon blir mätt när allt är över.

Smaklig måltid, älskling.