tisdag 5 januari 2016

Nytt år - samma drömmar

I mars har vi stått på listan i ett år, ett helt år. Det känns nästan overkligt. Först trodde jag att jag skulle aldrig fixa att stå på listan med min dotter. Nu tittar jag tillbaka och undrar hur i hela världen orkade jag stå där i snart ett helt år.
Förra året önskade jag mig ett samtal, ett telefonsamtal som skulle ge mitt barn en möjlighet till ett friskare liv. I år önskar jag mig samma sak, allt annat har jag redan.
Tiden går, hoppet är kvar, det är längtan som jag inte kan sätta ord på längre. Förut längtade jag efter samtalet, jag läste desperat om det hade hänt något i tidningar som kunde skicka lite signaler och ge hopp. Det har jag slutat med, nästan i alla fall. Jag har slutat oroa mig om batteri i min mobil börjar ta slut. Det ordnar sig, tänker jag, de når oss när det dags. Det finns fler telefonnummer hos koordinatorer som de kan nå oss på. Jag är bara lite rädd att när de ringer och vi går genom samma förberedelser en gång till, får vi åka hem igen utan att transplantationen blir av.
För en månad sedan var jag väldigt rädd att jag skulle aldrig kunnat ta Lisa hem, så dålig var hon. Nu är vi hemma igen, allt känns bra. Och visst väntar jag på telefonsamtalet, men inte som förr. Det viktigaste är att älsklingen är hemma och mår bra, resten händer när det är dags.