Hmm, vad är det som orsakat mitt frånvaro här? Jo, jag har kommit in på Sjuksköterskeprogrammet, efter alla dessa försök!!! Jag kan fortfarande nypa mig i armen då och då för att känna att det är på riktigt!! Första kursen är avklarad och den svårare kursen Anatomi och fysiologi är igång. Snart är det tentamen och tillämpningsmoment. Det är otroligt mycket att lära sig och komma ihåg på ganska kort tid. Jag kan ändå knappt klaga för att jag har ju kommit in, det är det viktigaste, resten ordnar sig. Om tre år ska jag bli en legitimerad sjuksköterska!!!!!!
Om två veckor ska vi åka på återbesök till sjukhuset. Vi har inte varit där på ett tag och fortsätter gärna på samma sätt. Hemma är bäst!!! Transplantationen, väntan på transplantation, har blivit ett minne, som påminner om sig själv med jämna mellanrum. Antingen läser jag om det i tidningar eller det är Lisa som frågar mig om sin utevlivna transplantation. Senast idag pratade jag med killarna att vi skulle behöva klippa dem. Lisa hörde detta och påpekade att hennes hår skulle vi klippa kort när det var dags för den stora operationen. För att hon skulle ge bort sitt hår till barn som hade cancer. Det hjälpte knappt när jag sade att det kunde dröja 10-15 år.... hon är i sin lilla värld och tänker stort, hon ska rädda och hjälpa andra när det är dags.
Nu är det jullov och barnen är hemma, det behövs verkligen. Jag försöker både vara med dem och med mina studier, det går så där måste jag säga. De har varit så otroligt stolta över mig, att jag ska bli sjuksköterska. De trodde först att jag redan var det, för att jag kunde allt, tyckte de. Nu vet de hur det ligger till, hoppas bara att min frånvaro inte orsakar att de vill ha mamma hemma på heltid igen. De tycker att jag är för mycket borta eller måste studera hemma en del med.
Livet känns helt fantastiskt just nu, inte som förra året. Det har varit ett hemskt år för många, men för oss, familjen Olsson, har det varit ett underbart år: Lisa togs ner från transplantationslistan och började förskoleklass och jag kom in på min drömutbildning och träffade underbara personer. Mycket smått och gott har också hänt, men bara bra saker. Livet, så vill jag ha det.
Kram
Om två veckor ska vi åka på återbesök till sjukhuset. Vi har inte varit där på ett tag och fortsätter gärna på samma sätt. Hemma är bäst!!! Transplantationen, väntan på transplantation, har blivit ett minne, som påminner om sig själv med jämna mellanrum. Antingen läser jag om det i tidningar eller det är Lisa som frågar mig om sin utevlivna transplantation. Senast idag pratade jag med killarna att vi skulle behöva klippa dem. Lisa hörde detta och påpekade att hennes hår skulle vi klippa kort när det var dags för den stora operationen. För att hon skulle ge bort sitt hår till barn som hade cancer. Det hjälpte knappt när jag sade att det kunde dröja 10-15 år.... hon är i sin lilla värld och tänker stort, hon ska rädda och hjälpa andra när det är dags.
Nu är det jullov och barnen är hemma, det behövs verkligen. Jag försöker både vara med dem och med mina studier, det går så där måste jag säga. De har varit så otroligt stolta över mig, att jag ska bli sjuksköterska. De trodde först att jag redan var det, för att jag kunde allt, tyckte de. Nu vet de hur det ligger till, hoppas bara att min frånvaro inte orsakar att de vill ha mamma hemma på heltid igen. De tycker att jag är för mycket borta eller måste studera hemma en del med.
Livet känns helt fantastiskt just nu, inte som förra året. Det har varit ett hemskt år för många, men för oss, familjen Olsson, har det varit ett underbart år: Lisa togs ner från transplantationslistan och började förskoleklass och jag kom in på min drömutbildning och träffade underbara personer. Mycket smått och gott har också hänt, men bara bra saker. Livet, så vill jag ha det.
Kram